I hälarna på en autodidakt textilnasare och en 1700-tals loan shark

Texten är skriven av Anders Kihl.  Texten publicerades ursprungligen i Borås Släktforskares medlemstidning.

I min filmserie ”På väg mot Släktforskardagarna 2019” har jag i sökandet på mina rötter utforskat min hembygd kring Kinnarumma, Viskafors och Rydboholm. I de här (av)krokarna är det svårt att undvika en viss herr Erikson, hans ande vilar liksom över det mesta här. Finns det en kyrka är den troligen finansierade av Erikson. Fotbollsplanen bär hans namn och gator likaså. Grannens gigantiska dubbelgarage? Ja det byggdes så klart för de bussar som transporterade arbetarna till Eriksons fabriker. Givetvis vittnar också de många kvarvarande fabriksbyggnaderna, vattendammarna, arbetarbostäder och t o m en staty om det i allra högsta grad var något speciellt med Erikson.

Sven Erikson, son till Erik Andersson och Kerstin Andersdotter (mer känd som Mor Kerstin), föddes den 29 mars 1801 i Stämmemad i Mark. Redan tidigt blev Erikson inblandad i moderns förläggarverksamhet, fadern Erik dog redan 1813 när Sven endast var 12 år gammal. Sven blev snabbt moderns närmaste medarbetare och väl förtrogen med verksamheternas olika grenar. Man får tro att han var en driven ung man med snabb inlärning för det som intresserade honom, men med skola och allmänbildning var det inte så väl beställt. Enligt skrifterna blev det aldrig någon skola för Erikson, Mor Kerstin lärde honom läsa och skriva och av en närboende soldat fick han 14 dagars undervisning i skrivning och räkning. Minst sagt en snabbkurs skulle man väl kunna säga och säkert upplevde han då och då avsaknaden av utbildning, men drivkraft, energi, talang och begåvning tog Erikson långt ändå, mycket långt.

Hemmansägare, vävnadsförläggare, banbrytare, monumentbyggare, entreprenör, industrimagnat, affärsman, styrelseledamot i bank. Ja listan kan nästan göras nästan hur lång som helst. De sägs också att Erikson var drivande kraften bakom att A. E. von Rosen 1852 utvecklade ett förslag på en järnväg mellan Borås och Varberg, troligen ett av de äldsta järnvägsprojekten i Sveriges historia. Erikson hade lärt känna järnvägsfenomenet genom de många Engelsmännen i hans tjänst och upplevde dem på plats i Belgien och England vid en resa 1844. Borås-Varberg fick han dock aldrig uppleva med tåg, Von Rosens järnvägsprojekt kunde tyvärr inte realiseras under Eriksons livstid.

Under min filmserie har jag utvecklat ett näst intill maniskt intresse för Sven Erikson. Dels för att han naturligtvis betytt otroligt mycket för min nuvarande hembygd Kinnarumma, och omgivningarna kring Rydboholm, Viskafors, Svaneholm och ner mot Mark via Rydal. Men! Också för att jag är nyfiken på om det finns några släktband oss emellan. I filmserien har jag i alla fall kunnat konstatera att min farfars fars pappa Johannes Börjesson Kihl var spinneriarbetare på just Eriksons fabriker i Rydboholm.

Erikson hade sannerligen många järn i elden och vidgade sin verksamhet i rask takt från mindre förläggarverksamhet till storskalig sådan och från industrialisering till något av ett textilindustriimperium. Min inledning med textilnasare är så klart på skoj, men autodidakt var han verkligen. Utan någon formell utbildning eller ens grundskola byggde Erikson under sin livstid flera storskaliga textilföretag såsom Rydboholms Konstväfveribolag (senare Rydboholms Väfverifabrik), Viskafors bruk, Rydals spinneri, Rydboholms tryckeri och Viskafors Väveri. 1857 driftade Erikson 790 vävstolar och en personalstyrka på 469 personer. Fabriken i Rydboholm hade sedan början av 1950-talet en dominerande ställning i riket när det gäller fabriksmässig produktion av bomullsvävnader och stod för 87% av den totala fabrikstillverkningen i Sverige.

Hela Eriksons affärsliv har dock inte varit en dans på rosor, i början av 1860-talet slog den amerikanska bomullskrisen hårt, givetvis också mot den Svenska produktionen som var starkt beroende av råvaran. Medan många andra verksamheter gick omkull lyckades Erikson genom finurligt och omtanke bibehålla både fabriker och personal genom att sysselsätta dem på andra sätt under de svåraste krisåren.

Trots sin storhet och framgång hade alltså Erikson ett stort ansvarstagande och starkt samhällsengagemang, han tog hand om de sina och investerade stora pengar i samhällsbyggande åtgärder på flera fronter. När bomullskrisen var över stod hans bolag intakta och kunde snabbt starta upp fullskalig produktion igen. Han sägs också haft ett glättigt sinne och ett gott humör, något som kan vara svårt att ana när man ser den något bistra och barska uppsynen på de avbildningar som förekommer av Erikson.

1834 erhöll han den större medaljer i guld för medborgerlig förtjänst och 1852 RVO (riddare av Vasaordern). När Erikson dog 1866 var han en mycket förmögen herre och efterlämnade omkring 2 miljoner riksdaler.

Jag fortsätter att i min filmserie jaga släktband till Sven Erikson och besöka viktiga platser kopplade till denna spännande man så kolla gärna in filmavsnitten via Släktforskardagarnas facebooksida så ses vi snart igen. Men va? Loan sharken tänker ni, vem var det? Jo det var Mor Kerstins mamma, alltså Eriksons mormor. Hon levde på 1700-talet och livnärde sig som penningutlånare. Om ränteläget säger skrifterna inget, men jag tar mig friheten att lite med glimten i ögat kalla henne för Sveriges första loan shark.

Anders Kihl, på väg mot Släktforskardagarna 2019 i BORÅS

Släktforskardagarna 2019 Borås arrangeras av Borås Släktforskare i samarbete med Sveriges Släktforskarförbund och värdstaden Borås. Kontakt: admin@sfd2019.se.